Krönika


                                                 av Buckla
Klyftorna i samhället ökar, inte bara mellan samhällsklasser, mellan fattiga och rika, men också mellan oss och "de där" från andra kulturer. Men även klyftor mellan svenskar och svenskar kan bli avgrundsdjupa enbart med hjälp av våra egna rädslor och attityder.

För att motverka klyftorna bör vi tidigt lära oss att utveckla vår förmåga till god dialog och information, speciellt med och för dem som inte är som vi och tycker som vi.
Människor, "vi" och "de där", är ofta svåra att spåra om i tanke och känslor utan bekräftelse och respekt. Blir vi för aggressivt klumpiga, överlägset arroganta och kantiga i bemötandet triggas försvarsmekanismer och motstånd igång, och utvecklingen leder till konflikter och klyftor istället för reform och enhet. God dialog kräver dessutom ständig självreformering.

Diskussionen och beskrivandet av verkligheten är nödvändig och viktig, men finns ingen handlingsplan och metod som visar vägen bevaras problemen och murarna.
Man kan alltid kräva att de människor som kommer hit ska följa våra seder och lagar, men vår egen sekulära civilisation blir känslomässigt och andligt underutvecklande om ingen vet hur man bemöter människor med god pedagogisk dialog och information. Kommunikationen är så viktig - överallt - där vi lever och arbetar.

Vi har vardagshjältar i Sverige som inte är rädda för att gå in och bearbeta gamla extrema traditioner som kommit hit, och liv räddas genom att lugnt och sansat förändra tänkandet. En del lyckas därför att de har viljan och den rätta attityden. Men de vardagshjältarna är för få. Och sociala myndigheter kan misslyckas hur mycket pengar de än tillsätts. I Sverige kan det krävas mod och styrka även för att bryta mot våra egna jargonger och normer. Och på arbetsplatser kan vi subtilt tryckas ner av dålig psykosocial miljö som orsakats av gammal vanejargong i det sociala spelet, den som är utan öppenhet och kommunikation. 

Jag tillhör ingen religion, men om vi på avstånd fortsätter att se på "de där underutvecklade idioterna" med arrogant överlägsen attityd är vi själva verkligen underutvecklade. Både den goda religionen och den goda sekulariseringen borde handla om att vi alla sitter ihop och befinner oss i ständiga samband, både i gott och i ont.

Det går förstås aldrig att begära den känslan från folk som blivit och är utsatta för övergrepp, provokation eller sociala orättvisor. Akuta situationer kan få oss alla att fly eller gå mot aggressiv konfrontation mot det onda.

Men till slut är vi ändå tvingade att hitta oss själva om vi ska hitta fram till andra. Gör vi inte det blir vi mer som reagerande marionetter av historien - i all oändlighet.






                                       av Buckla
Fastlåsandets princip
Förutom arbete som tidningsbud och renovering av gamla hus, håller jag på med konstnärlig verksamhet. Och som kulturarbetare har jag reagerat mycket på Sverigedemokraterna, dels på deras kultur- och människosyn, dels deras syn på konst. När det gäller extrem kulturkonservatism, så ligger det i inställningens natur att vilja skapa folklig enhet genom att mer eller mindre, eller helt, låsa fast kultur i en viss form. De som har den inställningen kan ha formats av inlärning, av provokation utifrån, av sin egen inre känslomässiga och mentala verklighet – som manifesteras i överdriven rädsla av att inte kunna se bilden man känner igen sig i.

För mig är SD ett parti som sitter fast i BOKSTAVSAVLÄSANDETS princip, och därmed också FASTLÅSANDETS princip. Det gäller inte bara i hur man läser av texter och bilder, men även hur man läser av samhället man ser framför sig. Att alltid trycka upp det uppenbara på näsan, och att därför aldrig komma förbi ytan.


BOKSTAVSAVLÄSANDET avspeglar sig bl.a i SD:s principprogram och definitionen av svenskhet, och i hur man vill forma den konstnärliga kulturen. Även konsten ska vara övertydlig och förenklad, gärna med en romantiserad yta som ska anpassas till de BOKSTAVSAVLÄSANDE, de som inte alls vill, eller ens förstår fria tolkningsformer av konst, musik eller svensk kultur, samtidigt som man normaliserar behovet som folkligt - som om vi alla, det svenska folket, har samma behov av övertydlighet.

Och beträffar SD:s BOKSTAVSLÄSNING och FASTLÅSNING avspeglas det även i hur man låser fast andra kulturer, så även religiös tro. Ta Islam t.ex. Liksom bland ultrakonservativa islamister accepterar man inom SD ingen tolkningsfrihet av Islam, ironiskt nog. "SANNINGEN" skall utgå från BOKSTAVSAVLÄSANDET och inget annat. Det innebär att INGEN muslim kan vara en moderat muslim, och därför kan ALLA muslimer kollektivt skuldbeläggas och jämföras med nazister!!!. Det är bl.a Kent Ekeroths åsikt, som applåderas och sprids inom SD. Dessutom påstår vissa SD-politiker och anhängare att vi som ras är överlägsna araber och afrikaner!!!

Jag drar en djup suck åt detta, men kan man förebrå någons rädsla eller känslor? Dock, rädda människor, de som är så rädda att de gömmer sig bakom pansar, propagerar för total samhällspanik, och drar en tydlig fiendelinje mellan dem och muslimer - och andra som provocerar, som om deras rädsla är mer sund än alla andras, kan kanske aldrig formas om, men de får INTE forma vår kultur.

För att reformera religioner, samhällen, oss själva och världen, dess kultur, med konst, musik mm, ja då är det viktigt att inte bara utveckla växelbefruktande kultur och uttrycksfrihet - utan också tolkningsfrihet. Men SD vill ha en tolkningslåst kultur som inte provocerar och stör ”svenskheten”, vilket får mig att tänka på andra rörelser med samma slags fastlåsande kulturagenda. För att visa detta fortsätter nu denna text i en liten film.som jag klippte ihop i somras. Ta dig tid att se.
God Jul!








                                  av  BUCKLA
Det fattiga tidningsbudet
Min första krönika här handlar om att vara så pank att jag behöver skriva denna krönika. Mitt panka tillstånd är dock självförvållat och inte alls så negativt som som det låter, ty det kommer att ordna sig med kreativa lösningar. Med hundra kronor på fickan och 18 dagar kvar till löning gäller det att hitta på saker som omedelbart generar pengar, speciellt som mitt arbete som tidningsbud med egen bil kräver pengar till bensin. Jag måste ju klara mitt arbete och jobbet som tidningsbud är det enda lönearbetet jag har.

Tyvärr har det nya avtalet för oss inneburit mindre i lön varje månad, trots att vi har mer att göra. Och bilersättningen, ja, den är som den är, så det blir inte så fett i plånboken. Men jag skulle förmodligen klara mig ändå på den nuvarande lönen om det inte varit för investeringar i två ruckel till hus, ty renoveringen kostar mycket - väldigt mycket. När renoveringen är klar skall husen säljas, men under tiden blir det tufft att klara ekonomin när skulderna ökar. Dock är vi två som delar på utgifterna, men det är tungt ändå – just nu.

Så utöver den inkomst jag får som tidningsbud måste jag hitta på andra saker som inbringar pengar till kassan. Jag har lyckan att ha en konstnärlig talang och kan därför använda både måleri och porträtteckning för att tjäna en extrahacka. Och jag kan skriva denna krönika, och en krönika till, och kanske en till, och kanske ännu en!!!
Jag vet att det ordnar sig, och husinvesteringarna kommer till slut att innebära en avsevärd bättre ekonomi i framtiden, ty dessa två hus är inledningen på en karriär som fastighetsägare, en karriär som gör mig helt skuldfri och där både försäljning och uthyrning innebär en god ekonomi och senare en klart förbättrad situation som pensionär. Eftersom lönen man får som tidningsbud inte räcker till pensionssparande får det bli fastigheter som räddar mig som pensionär.




                              av MENA
Är du pissskriminell?. 
Blir du en brottsling i natt? Massor med tidningsbud är återfallsförbrytare.
Man kommer att slå alla tiders kisskriminalitetsrekord i år, eller vad man ska kalla det. Riskerna att åka dit ökar och man får 800 i böter om man erkänner sin brotttslighet, annars släpar dom en inför kissdomstolen. Polisen satsar alltmer offensivt på att bekämpa urinering på allmän plats, som det kallas i lite mer högtidliga sammanhang. 
Under sex månader, första halvåret 2011 har polisen bötfällt 2.600 kriminella kissare och nu går man med fanan i topp mot tidernas rekord i bötfällda pissbrottslingar. Allra mest försiktiga bör tidningsbuden i Halland vara, där har man fångat allra flest kisskriminella räknat per invånare under första halvåret.
En varning kan man väl få skicka till buden  i Arvidsjaur där polisen följde efter en misstänkt bilist mitt i natten ut i ett mörkt industriområde. Och vad gjorde han. Mycke riktigt. Han ställde sig  och pissade i en snödriva. Men där åkte brottslingen fast för sin gärning.Så det skvätte om det. 
Sen finns det ju annat som kan bli aktuellt för ett tidningsbud i natten. Jag läser om ett bud som skriver att han blev så förbannat skitnödig under rundan att han tvingades dra ut en låda i en byrå uppe på vinden. Han hade ett distrikt med vindsgenarhus. En annan skriver att räddningen blev en låg balkong som man kunde huka under - och papper ställer ju tidningsföretaget villigt? upp med!!! Gud ske lov.
Ett annat bud skriver; är ni kloka, eller? ni som lyriskt babblar om våren; då börjar ju helvetet när man inte osedd kan slinka bakom närmsta buske.

Håhåjaja, sen finns ju andra brottsligheter, som om man är bilbud och inte har sin vilotid rätt inskriven, eller inte har tidboken med sig, där ryker minst 1.200








                              av A.L.
                     Vi behöver fler ledigheter
Jag vet att förr i tiden har många tidningsbud inte haft någon semester, de har kommit överrens om dubbellön istället.
Det är som om tidningsbud är speciella människor som inte har de behov som andra har. Och till en del är det ju rätt att tidnigsbud blir speciella människor.; jag tycker det är svårt att börja sova på natten och ha ett vanligt dygn. Vi blir vana vid ett annat liv.
Tidningsbud kompenseras inte med några riktiga ob eller någon ledighet som gör att vi kan ställa om lättare. så att vi blir vana vid att gå tillbaka till ett vanligt liv.
Det normala vore att tidningsbud hade insprängda perioder när vi inte jobbar hela året om, för att vi skall kunna återhämta oss. Man kan jobba  på natten men det måste också finnas perioder när vi är lediga. Då kan man börja tala om att man vill skapa en bra arbetsmiljö.  Om man skall göra tidningsbudsyrket till ett bra yrke då skall vi ha ordentliga och kraftiga kompensationsledighetperioder för att kunna ladda upp sig igen och inte slitas ut av nattarbete. Ingen skall behöva ställa om hela livet till en helt nattanpassad livsstil. Alla har rätt att kunna leva ett någorlunda normalt liv och de som arbetar på natten skall kompenseras med så mycket ledighet och så höga ob-tillägg att man kan leva ett normalt liv. Det är dags att börja tala klarspråk om hur nattarbetet skall kompenseras för oss tidningsbud.










                                      av Mena                      
                       En kull egon och ex-töntar

Journalisten Joel Sjöö har avslöjat journalismens innersta hemlighet- den stora egotrippen.

"Dagens unga journalister är medelklassbarnen som fått uppskattande applåder av föräldrarna när de började läsa högt som fyra-åringar."
Sedan kom skolan som en kalldusch när det visade sig att det är skrik och bråk som gör att man blir populär, inte de duktiga svaren.
Vad händer sen. Jo, efter tolv förskräckliga år i skrik och skränskolan släpps läshuvudena ut och kommer in på journalisthögskolan.
Äntligen. Här är alla mammas stora läshuvud. Nu växer deras egon okontrollerat, de kan strunta i den fientliga omvärlden och börja skriva om och för varandra.
Nu ska de jävlarna få se!
"Snart sitter de i hundratal och dricker öl med varandra."
Nu vet de vad som gäller, de är till 100 övertygade om sin stora enorma viktighet.
´Det  journalistiska uppdraget`, som det har talats om, är fullständigt borta ur deras hjärnor.
Det är bortskämda läshuven med stor revanschlystnad .
Varje år går alltså en ny kull egocentrerade ex-töntar med mindervärdeskomplex ut i arbetslivet. "De kommer att skriva om höstmode, läsa resumé och författa krönikor om döda popstjärnor.
De kommer att bli precis som jag. Det är verkligen inte vad
Sverige behöver.", skriver Joel Sjöö.




                                       av Staffan
                                    Ivar Lo som tidningsbud
Många är de kulturpersonligheter som någon gång "gått med tidningarna", inte minst för Pressens morgontjänst i Stockholm. En av de kändaste var Ivar Lo Johansson. Han bodde i många år på Bastugatan på söder där han skrev och arbetade i en liten etta och bodde i en annan etta på samma våningsplan.
Författaren Jan Fogelbäck berättade för Ivar Lo om sitt nattarbete på Pressens morgontjänst och en natt stod Ivar där på Skinnarviksberget på Söder, där Jan hade sin trakt, iförd otroliga gamla sportkläder och ställde sina tjänster till förfogande. 
85 år gammal inledde Ivar Lo sin bana som tidningsdistributör och han var enligt Jan en inte alls oäven utdelare, som brukade hjälpa honom titt som tätt. Men ofta gick han och fantiserade om vilka prenumeranterna var som låg och sov bakom dörrarna. På en avsats gick han och pratade om en kvinna med namnet von Essen som låg och sov där inne, men i samma stund flög en dörr upp och det var inte fru von Essen, utan en ilsken man som började gorma om att budet skulle vara tyst i trappen. Men mannen hejdade sig mitt i utskällningen och kände igen tidningsbudet.
- Men kan detta då verkligen vara sant, stammade han när han såg att det råkade vara Stockholms mest omtalade författare i ganska mogen ålder. Ivar Lo roades mycket åt händelsen.
Ofta hittade Fogelbäck honom sittande i trappen läsande utdelningsexemplaren eftersom hissen "verkade söndrig" eller trapporna var "helt fellagda".
Många av de som skrev i spalterna var bekanta, inte minst DN:s kulturredaktör och reporter  Mauritz Edström som var en av Ivar Los följeslagare i livet. Han var också romanförfattare och kom från fattiga förhållanden i Ådalen.  Vid ett tillfälle var Ivar Lo upprörd över ett reportage av Mauritz
- Vilket fullständigt magplask, utropade den ständigt så kritiske författaren. Han tog fram en blyertspenna och skrev över sidan ,"kan bättre, kan betydligt bättre", innan han tryckte in DN i dörrinkastet. Några år senare dränkte sig Mauritz Edström i Stockholm efter över 30 år på DN och 1990 slutade Ivar Lo själv sina dagar, han promenerade dödsjuk från Bastugatan till Ersta sjukhus och dog samma natt.
Ett av Ivar Los sista projekt var att få in noveller av kända arbetarförfattare i fackföreningstidningarna. Arbetarklassen går under utan bildning och utan  klasskänsla, det var en av Ivar Los övertygelser.

Mera om Ivar Lo Johanssons sista år kan man läsa i Jan Fogelbäcks bok, Romanen om Ivar